mimalenas

Jag kan inte låta bli att oroa mig för om det sätt vi nu lever på blir permanent.

Vi har ju, i alla fall de flesta av oss, ändrat vårt beteende nu i dessa Covid -19 tider. Vi väljer helt automatiskt att hålla distans till andra människor och vi väljer att inte umgås lika mycket som tidigare.

Ett annat val som många av oss gör är att inte kramas i tid och otid. Det kan tänkas att vissa tycker, men så skönt att slippa komma så nära någon, men det gäller inte för mig.

Jag vill kramas med dom jag tycker om, jag vill vara intim med det motsatta könet!

Faktum är att de vänner som fortfarande tycker det är ok att kramas, dom kramar jag och mina barn kramar jag, inget i världen skulle få mig att låta bli att krama mina älskade barn.
Intim är jag med den person som jag har starka känslor för och där det är en självklarhet.

Men visst, jag påverkas precis som alla andra av samhället runt omkring mig. Det känns inte längre som en självklarhet att kramas när man ses. Nu måste man fråga om det är ok först!

Det känns inte så bra, det blir ju mer tillgjort och inte spontant.

Tänk om det är så här vår framtid ser ut? Att vi håller mer distans till varandra att vi slutar att kramas spontant, att vi blir rädda för att ha sex. Ett sådant samhälle vill inte jag leva i.
Jag vill kunna uttrycka mina känslor genom handling.

Det är bara att hoppas att som vi lever nu ( i Covid-19 tider) bara är en parentes i vårt liv och att vi hittar tillbaka till ett mer uttycksfullt och känslosamt liv.

Mer pussar och kramar tack !

Nostalgi, funderingar och längtan....

Utan kramar 😢

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar